Livet känns fruktansvärt just nu.
Men jag vet det blir bättre. Efter över 40 års smällar vet jag att jag överlever detta också.
Bortsett från smärtsamma insikter gällande livets stora gåta- män och relationer- har jag fattat beslut att bryta med delar med min familj.
Ska försöka stå fast denna gången och inte glida tillbaka till atmosfären av förnedring och ständig inpräntning av få veta hur värdelös jag är.
Självskadebeteende- ja, det har jag. Men jag sitter inte med kniven i handen och karvar i handlederna eller i ljumskarna.
Jag är mer raffinerad än så-
jag använder mig av familjen och män att påminna mig om vad jag är lärd att göra:
från början ett barn utan integrotet eller rätten till bli en egen person, utan ett barn till för fylla Någon annans behov av makt, mobbing, leva genom...
Barnet blev en kvinna- som i majoriteten av sitt över 40 åriga liv fungerat som en Garderobskvinna. Någon att utöva tidsfördriv med. Någon att ställa undan och inte offentliggör sig med.
Mina barns pappor är väl de enda som egentligen behandlat mig med värdighet-

och kanske av den anledning såg jag till att fly, separera och ständigt återvända till ett liv jag kände mig hemma i...självskadelivet- med samma ständiga relationer, nästan samma män....
Brödraskapet av män som i samhället nästan ses som Mr. Oucasts. En fot på gatan har de, och andra i kultureliten på olika vis.
Fick veta av en vän att "du är någon som ser människor inåt"...jo, jag vet.
Jag ser ju knappt ens vilken frisyr de har, hur klädmedvetna de är-

för mig är det ytligheter, och har så varit alltid.
Men det finns en fara i att inte se på ytan heller, ska ni veta.
ytan säger också en hel del om människor och var de befinner sig i livet med sig själva.
Man kan faktiskt inte se ut hur som helst.
Men i min värld kan man.
Man kan vara skrynklig, slät, tjock, mager, tandlös....vad som helst bara man inte bär slips!
Fördomar? Jag? Hehe...nö, inte alls!

I känslan är jag enormt ledsen. Liten. Rädd. Övergiven. Generad. Utlämnad. Värdelös!
Men i tanken och viljan stridslysten...nu ska jag bara försöka förankra detta  känslan av att jag är värdefull nog att skapa mig ett liv som är Mig värdigt att älska och älskas i.

Greetings,

I and I